Dr. Herbert Hillel Goldberg
Israel är en primär måltavla i Satans krigföring gentemot Gud och mänskligheten här på jorden. Denne lögnens fader, som går under namnet Satan (d.v.s. åklagare, eller i dagligt tal djävul), hatar sanningens Gud och dennes ord, eftersom detta förkroppsligar sanningen (Ps. 119:160). Israel utsågs till förmedlare av Guds ord och världens frälsning; följaktligen har Israel vållat den Onde stora förluster och avslöjat för mänskligheten hur han till sist kommer att i grunden besegras. I den Ondes taktik ingår att alltid utså tvivel ifråga om sanningen. Och där utgör Israel ett hinder, eftersom dess tusentals år långa existens som nation i sig är en bekräftelse på Guds ords sanning och på dess dokumenterade och uppfyllda profetior. Redan i paradiset utsådde Satan, i skepnad av en orm, tvivel: ”Har Gud verkligen sagt…?” (1 Mos. 3:1). Den Ondes egna maktambitioner avslöjas i hans lo-ckande: ”Ni blir som Gud” (v. 5).
Gud kallade Mose att leda Israels folk från slaveri i Egypten till frihet. Han uppmanades säga till Farao: ”Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig” (2 Mos. 4:22-23). Eftersom Farao skulle begära under, uppmanade Gud Mose att kasta sin bror Arons stav till marken, varvid den skulle förvandlas till en orm. Faraos egna illusionister och häxmästare gjorde likadant, och även deras stavar förvandlades till ormar. Faraos hjärta förhärdades. Andra liknande vilseledande bländverk utspelades inför Farao. Till följd av denna ohörsamhet fick egyptierna utstå svåra plågor. Men under hela processen skonades Israel, för att slutligen av Gud föras ”ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand” (32:11).
Detta är först och främst Guds land. Han är dess legale ägare och Israel dess vårdnadshavare. Det här är juridiska distinktioner. En förteckning över Bibelns referenser till historiska och juridiska bevis för Israels besittningsrätt skulle fylla hela denna publikation. Det är välkänt vem Gud utvalde till förvaltare. Rättigheter och regelverk om hur landet ska brukas, hur delar av skörden ska avsättas som offer, om tider då marken ska ligga i träda, villkor för marköverlåtelse (till vem och för hur lång tid) – allt finns nedtecknat i Bibelns lagsamling. Israel är medvetet om detta, och judar följer föreskrifterna eftersom de tror på Bibeln. Och endast då blir landet verkligt fruktbärande. Ett fenomen som bekräftats gång på gång under främmande ockupation följd av det judiska folkets återvändande. 
Läs gärna profeten Jeremia, kapitel 30-31, där Israels folk ges löftet att få återvända, från alla länder dit det förskingrats, till sina gamla gränser, ”till det land som jag gav åt deras fäder. Och de skall ta det i besittning” (30:3). Efter Första världskriget beslöt dåvarande Nationernas Förbund att återlämna det c:a 110.000 km2 stora Palestina-området till judarna. Trots detta skänkte den brittiska mandatmyndigheten bort närmare 80% av området till en ökenhövding, Abdullah ibn al-Hussein, under namnet Transjordanien, senare kungariket Jordanien, en statsbildning som saknade historisk motsvarighet. Inom de återstående 20 procenten följde Storbritannien sin självsvåldiga ”vitbok”, vilken drastiskt begränsade det judiska hemvändandet men välvilligt tillät arabisk invandring. Man skulle kunna säga att härigenom blev en imitation emot profetiorna om landet och folket dubbelt framgångsrik. Men Gud har ännu inte sagt sista ordet i den här frågan. Stater som har mobbat Israels folk att avstå mark åt islam, har själva förlorat såväl mark som betydelse. Guds varnande finger kan förmärkas t.o.m. i naturkatastrofer. Efter den fruktansvärda Förintelsen av vårt folk var tanken, stödd av ett internationellt beslut, att vi skulle styra över de återstående 21.000 km2 och där få leva i fred. Men nu krävs en ny imitation, ett nytt vilseledande bländverk. På judisk mark, felaktigt benämnd ”Palestina”, ska ytterligare en palestinsk-arabisk stat bildas (Jordanien var det första exemplaret). Hur kriminell en sådan stat skulle bli är vi förtrogna med, på basis av vad som hände när vi lämnade Gazaremsan: ett samhälle där muslimska självmordsbombare glorifieras som martyrer för Allah och där pedagoger och media redan i lekskolan lär barnen att judar är mindervärdiga avkomlingar av grisar och apor och måste förgöras. Arabstaterna behärskar ett område på c:a 14 miljoner km2, närmare 650 gånger större än Israel av idag. När får islam nog? Målet är att lägga under sig hela världen. Men Guds ord talar om en enda nation: Israel. Och för bibeltroende finns ingen tveksamhet om vilken sida man bör välja. Även kristna vet vad Gud säger: ”Salig är den människa som hör mig” (Ords. 8:34). ”Man måste lyda Gud mer än män-niskor” (Apg. 5:29).
Gud varnar dem som stjäl hans land från judarna och vill köra ut dem därifrån: ”Så säger Herren, HERREN: Sannerligen, i brinnande nitälskan har jag talat mot de övriga folken och mot hela Edom. De har med glädje i hjärtat och med förakt i själen tagit mitt land i besittning för att tömma det och göra det till sitt byte” (Hes. 36:5).
Terroristattack mot Israel
Gud förklarar också att han ska samla alla nationer och ”hålla dom över dem för mitt folks, min arvedel Israels, skull, som de har förskingrat bland hednafolken. De har delat mitt land” (Joel 3:2). Och han tillägger: ” Om ni vill hämnas på mig, skall jag snabbt och med hast låta er hämnd vända tillbaka över era egna huvuden” (v. 4). Vad har då hednafolken gjort, som Gud vill vedergälla? Avgörande är hur de handlat mot Israel: ”Men nu skall alla som ätit av dig bli uppätna, och alla dina motståndare, ja, alla skall gå i fångenskap. De som skövlat dig skall bli skövlade, och alla som plundrat dig skall jag lämna till plundring. Ty jag skall låta dig tillfriskna och läka dina sår, säger HERREN, dig som man kallar ’den fördrivna’, ’det Sion som ingen frågar efter’” (Jer. 30:16-17). År 2005 tvingades Israel lämna ifrån sig den gamla judiska Gazaremsan i förhoppning om fred. Fredslöften? Området förvandlades till ett centrum för 12.000 raketattacker mot Israel. Vilken utomstående stat skall skydda Israel mot sådana angrepp? Med ringaktning för alla judiska vetenskapliga rön pressas Israel återigen, genom akademiska bojkotter och slagord som påminner om nazisternas (”Köp inte av judar”), att dra sig tillbaka från Judéen, Samarien, Golanhöjderna ända ner till Galileiska sjöns strand och t.o.m. de äldsta delarna av Jerusalem med dess sekelgamla synagogor. FN, EU och på sista tiden även USA står på arabernas sida i världsvida påtryckningar på den judiska staten. Med vilseledande fräckhet och lögnaktighet kallar man israelerna för ockupanter, för att de befriat sitt eget land, vilket ockuperats av araber 1948-1967. Man skulle kunna räkna upp många områden inom Israels land som beslagtagits av araber, me-dan Israel inte besitter ett enda sandkorn som tillhör någon annan. Vad kommer att hända? Om Jerusalem, Guds personliga jordiska hemvist (och han accepterar inga andra gudar jämte sig) skulle bli islamiserat, borde det inte förvåna världens nationer hur snabbt även de själva bleve islamiserade. Betänk bara vad som redan är på gång i Europa. Gud utlovade ett återuppbyggt Israels land, genom vilket hela världen ska undfå rik välsignelse, ett återupplivande av det gamla Israel. Men den Onde önskar något annat – en vilseledande imitation.
”Palestina” har kommit att bli en beteckning för Israels land. Men det har aldrig existerat ett självstyrande Palestina, ett palestinskt språk eller en palestinsk kultur. Namnet myntades på 100-talet av den romerske kejsaren Hadrianus, som ville utradera Israel och Judéen en gång för alla. Följaktligen kom judarna att kallas ”palestinier”, vilket blev en vedertagen benämning. Före 1948 bar judiska institutioner, sjukhus och tidningar detta namn. T.o.m. judar i förskingringen kallades palestinier, eftersom de en vacker dag skulle återvända till Palestina. Jag var själv vittne till detta. Även muslimer levde här i landet. Flertalet araber kom under 1900-talet från angränsande länder på jakt efter arbetstillfällen hos judarna. Nu vill de förvandla sin värdnation till sin egen. De har än idag anförvanter i sina ursprungsländer. Till för inte så länge sedan vägrade landets araber att kalla sig ”palestinier”, eftersom denna beteckning betraktades som sionistisk. Det var inte förrän efter 1967, när Israel efter 19 års arabisk ockupation befriat de judiska områdena Judéen, Samarien, Gazaremsan och Jerusalems Gamla stad, som araberna beslöt sig för att beteckna sig själva som ”palestinier” och som ” ättlingar till filistéerna”. Högst märkligt, eftersom filistéerna var utdöda redan 2.500 år tidigare. Dessa artificiella palestinier utgör ingen egen nation. Deras språk, kultur/folklore och religion överensstämmer helt med grannfolkens. De uppfyller inga kriterier för nationellt självstyre. De kan inte ens definiera sitt eget land. Deras handlande är ett försök att utradera Guds plan för sitt folk och ersätta den med ett av människor framställt substitut. ”Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte; det människan sår skall hon också skörda” (Gal. 6:7).
Staten Israel utropades den 14 maj 1948. Inom 24 timmar anfölls den nyfödda judiska staten av fem arabländers arméer. Angriparna manade sina arabiska bröder att omedelbart lämna Israel. De klargjorde skrytsamt att de ämnade kasta judarna i Medelhavet. När detta var avklarat skulle araberna kunna återvända och lägga beslag även på judarnas tillhörigheter. Arméerna hotade döda de kvarvarande araberna jämte judarna. Israeler uppmanade sina arabiska grannar att stanna kvar, men c:a 650.000 av dem flydde från Israel. Resultatet blev dock annorlunda än angriparna tänkt sig. De avgick inte med segern, men stod istället som ansvariga för arabiska ”flyktingar”. Från vem hade dessa flytt? Här har vi ytterligare en kopia, en vilseledande imitation . (Samtidigt berövades judar i muslimska länder medborgarskap och ägodelar och utvisades. 850.000 judiska flyktingar från arabländerna tvingades lämna sina ekonomiska tillgångar och c:a 100.000 km2 mark. C:a 650.000 av dem kom till Israel, medan många tog sig till Frankrike och andra länder. Den som är förtrogen med sin Bibel känner igen detta befolkningsutbyte som en uppfyllelse av profetian i Jeremia 12:14-15.) Under 66 års tid har nu dessa araber betecknats som ”flyktingar” utan medborgarskap i sina arabiska hemländer, från vilka deras föräldrar eller åtminstone far- och morföräldrar härstammar. Upprörande nog gör FN även i det här fallet ett anmärkningsvärt undantag och förklarar att även de ursprungliga ”flyktingarnas” avkomlingar är flyktingar – redan idag intill fjärde generationsled. FN har t.o.m. skapat en speciell hjälporganisation, UNRWA, enkom för dem. Vad har proklamerandet av flyktingstatus för dessa barnbarn och barnbarns barn gett den arabisk-muslimska världen? De är ett effektivt verktyg i arbetet för Israels förgörelse. Det sägs att de redan uppgår till 4,5 miljoner (!) och att alla måste tillåtas återvända till Israel – inte till en egen palestinsk-arabisk stat (på judisk mark), utan till återstoden av de 20% som skulle bli kvar åt Israel. Förverkligandet av denna plan skulle göra ”flyktingarna” plus de araber som redan är israeliska medborgare till en majoritet av befolkningen – vilket skulle innebära slutet för den demokratiska judiska staten Israel. Denna utveckling förutsades redan av Egyptens tidigare diktator, general Gamal Abdel Nasser. Så här enkelt fungerar de uträkningar som baserar sig på imitation, dubbelspel och nihilism.
Vad säger Gud om sådana skändliga knep från fiendens sida? ”Så säger HERREN, han som har satt solen till att lysa om dagen och månen och stjärnorna till att lysa om natten i ordnad gång, han som rör upp havet så att dess böljor brusar; HERREN Sebaot är hans namn: Om denna ordning inte längre består inför mig, säger HERREN, först då skall Israels släkte upphöra att vara ett folk inför mig för alltid. Så säger HERREN: Om himlen därovan kan mätas och jordens grundvalar därnere kan utforskas, först då skall jag förkasta hela Israels släkte för allt vad de har gjort, säger HERREN” (Jer. 31: 35-37). Israel kan inte förgöras. Hon har skapats alldeles speciellt och med världsomfattande frälsning som målsättning: ”Frälsningen kommer från judarna” (Joh. 4:22). Det speciella ord som i den hebreiska Bibeln används i samband med världens skapelse, används bara ytterligare en gång: om Israels skapelse. Israels existens garanteras alltså genom att Gud själv knyter den till universums eviga fortbestånd.